Sara

6 maj 2013 19:55

Det är recepten som gör att jag läser din blogg, snälla sluta inte med det :(

Jenny

6 maj 2013 20:01

Du är så himla fin och bra. Jättestarkt att dela med dig! Hoppas verkligen inte att du känner någon skuld över hur många inlägg du gör eller inte gör. Det roliga är när du bloggar för att du har energi till det och mår bra av det själv! Sådant lyser igenom, även genom dataskärmar. Du har gjort uppåt tusen recept och jag tror inte jag är ensam med att inte ha provat/kollat igenom/upptäckt allt i ditt akriv, ditt rika arkiv. Vad jag menar är att du med lugn och ro kan fokusera på det viktiga i ditt liv -dvs ditt välmående för vi läsare klarar oss ett bra tag på ditt superfina arkiv. Menar väl och hoppas att du mår bättre! Kramar <3

Jenny

6 maj 2013 20:26

Åh, fina du!! Vad ledsen jag blir av att läsa det här. Hoppas verkligen du får all vila du behöver nu och att du tar lärdom av det här. Jag känner igen mig i mycket av det du säger - speciellt det med att ingen annan pushar en, men man pushar sig själv. Det är nog lite av ett "duktigt flicka" syndrom som tyvärr är alldeles för vanligt.

Egentligen handlar det inte längre om vad andra förväntar sig av mig längre, utan det har mest varit vad jag själv förväntar mig. Jag balanserar mellan att vara för stressad och på att liksom leva i förnekelse för att annars blir allt så himla överväldigande - känslan av att allt är liksom FÖR mycket. Man vill hinna allt och göra allt - men ibland slutar det med att jag blir som förlamad av att det är så MYCKET. Gah.

Det är så svvårt att hitta tiden när man slappnar av för som du säger - hur avslappnande är det att tänka att "ok, detta är min timme på dagen när jag ska vara lugn och bara njuta av nuet". Usch.

Det är jättesvårt att bryta sig ut ur mönstret, men jag tror överlag att man måste lära sig att lyssna på sin kropp mer och sluta tro att man är någon sorts supermänniska. Man måste inte prestera sitt allra, allra bästa hela tiden.. Även om det är svårt att inse. Kram

Michaela

6 maj 2013 20:35

Stark du är, kämpa på! Jag tycker det skulle vara intressant med en hälsoblogg, även om jag älskar din blogg nu som den är med massor av roliga smarriga recept. Finns inte någon matblogg jag fastnat för förutom din, så gör som du känner! :)

Sara

6 maj 2013 20:43

Tråkigt att höra att det inte är bra med dig ..
Ibland, kommer allt ikapp en & tyvärr blir det ingen bra utgång :(

Det du upplever är att som man säger "gå in i väggen".
Jag var på samma ställe för snart ett år sedan .. Allt blev för mkt, på en gång & det sluta med att jag börja på tabletter för att ens orka .. Jag mår riktigt bra nu men det har tagit mig lång tid att komma tillbaka, bli den jag känner igen mig som, glad, pigg!
Det tar tid .. men det gäller att BARA göra sånt du vill, känner för & orkar. Vill du ligga i sängen en hel dag, GÖR DET! Vill du träffa folk, skriva blogg osv. (dufattar) GÖR DET! Det är det enda sättet att komma tillbaka.

Jag ger dig en massa styrke kramar & hoppas att få läsa om mkt nytt & kul snart :)

Amanda

6 maj 2013 21:19

Hej Sofie.
Jag har/är med om exakt samma sak som dig just nu. Helt plötsligt sa det stopp efter en rejält intensiv period med gymnasiet, universitetskurser, körkort, intensivt mat&träningstänk, familjeangelägenheter och massor med jobb.
Jag känner verkligen igen den där tröttheten, fick bara diagnos med lågt blodtryck hos läkaren trots att jag kände mig sjuk, nästan febrig hela tiden och är en duktig organisatör i allt.
Detta hände i September någon gång, i tre månader kunde jag knappt träna, tidigare hade det varit ca 4 gånger i veckan. Så fort jag tränade igen blev jag rejält trött, varm och orkeslös. Som tur är har jag haft det väldigt lugnt och korta dagar i trean och därmed kunnat klara av skolarbetet. Känner faktiskt att det mest varit min lycka då det har hållit mig kvar i verkligheten med rutiner, det sociala och känslan att man känner sig duktig då jag nästan inte klarat av något annat. Att bara ta sig hem har känts som en omöjlig uppgift.
Jag är fortfarande på väg tillbaka och det går verkligen uppåt, men klarar inte riktigt av att pusha mig längre lika mycket. Så, hur jag har gjort för att komma tillbaka:
-Tagit bort alla onödiga aktiviteter, trots att jag tycker om dem så är det faktiskt faktum om att jag behöver vila. Jag ser det som om jag inte är samma person i denna utmattning och därför inte ska likna mig vid hur jag var innan, vad jag gillade och brukade göra då det faktiskt fick mig att gå in i väggen.
För mig blev det bara vardagsmotion och lågintensiv träning(klarade ändå inte av något högintensivt alls)
-SÖMN !!!! ABSOLUT viktigast, planera allting utefter det, det är så du överlever.
-Äta mat som jag vet att jag mår bäst av, boosta dig själv hela tiden med näringsrik mat ofta, på så sätt gör du vad du kan och kan därför känna att du ger dig själv de ultimata förutsättningarna.
-Säga nej om du inte orkar något eller om det inte känns bra, förklara att du inte orkar.
-Be om hjälp och prata öppet med dina närmaste om att du inte riktigt är på banan.
-Var inte dumsnål, orkar du inte gå, ta bussen.
-Man måste inte alltid göra alla saker på en gång, till exempel när man är på stan och ska fixa grejer behöver man inte "passa på" att göra allt när man ändå är där. Sluta göra ärenden när du känner för det. Alltså, MAN BEHÖVER INTE ALLTID SLÅ TVÅ FLUGOR I EN SMÄLL! Ibland kan man vara lite onödig helt enkelt.
-Finns det saker du behöver göra som du kan skjuta upp, som tex städa rummet, köpa någon grej, laga något etc. GÖR DET
-Gör saker för att det känns bra i hjärtat, inte i hjärnan för att du känner dig bra när du har gjort den grejen. Detta är väldigt svårt att skilja på, och jag ser det nästan som en duktighetsdrog, man mår ju så bra när man har hjälpt någon eller fixat något som man tänkt på länge, men det är främst för att man vet att det är bra. Tänk efter vad som händer om du inte gör den grejen, om världen inte går under, ta bort den.

Tänk att du är som på en semester just nu, tillåt dig att vara "lat" trots att det är så emot hur du känner att du är. Tänk på att det finns folk som bara går till skolan/jobbet och sedan slänger sig på soffan och bara tittar på TV varje dag, ta lärdom av dem.
Om jag skulle vara dig så skulle jag ta en paus från själva bloggen och bara hänvisa till instagram, bara fram till sommaren kanske, så får du lite extra tid. Att sluta titta på flödet på facebook och endast gå in vid en avisering är också ett tips och som jag nyss har börjat med.
Satsa gärna på att läsa massor av böcker :D
Om du har frågor/funderingar/tankar så skulle jag gärna kunna hålla kontakten med dig, säg bara till så kan jag maila dig mina uppgifter :)
Allt gott!!!!

Caroline

6 maj 2013 21:26

Jag brukar inte kommentera bloggar, men kände igen mig allt för mycket under här inlägget för att låta bli!

Jag går idag sista året på gymnasiet. Jag läser natur och har väldigt bra betyg. Dessutom elitidrottat jag, och tränar ca 15-20h i veckan. Jag jobbar och vill hinna umgås med mina vänner. Jag känner väldigt ofta att jag inte räcker till. Samtidigt är det bara jag själv sön ställer alla dessa krav, ingen annan!

Sedan jag började på gymnasiet har jag haft liknande "sammanbrott" som du. Jag försöker lära mig att hantera dem, men ibland brister det. Ibland tar set någon vecka innan jag är på bana igen, ibland bara någon dag. Jag försöker hela tiden att inte pressa mig själv och verkligen jobba med det här, men det är svårt! Speciellt när man vill göra så mycket så bra! Som tur är har jag förstående familj, vänner och tränare som håller mig tillbaka och förstår mig, annars skulle det aldrig funka!

Nu blev det en uppsats här, men det jag kort och gott ville säga var att; ta hand om dig! Jobba med att hantera stressen och få dina närstående att förstå! Försök känna igen "symptomen" och när du känner att det är på väg att rusa iväg; stanna upp! Du, och även jag, är alldeles för unga och har alldeles för mycket underbart fantastiskt framför oss för att må dåligt att stress, egen press och egna krav!

En i mängden

6 maj 2013 21:28

Hej Sofie! Läste ditt inlägg och kände bara för att skriva lite. Jag känner igen mig väldigt mycket av det du skriver och jag kämpar själv för att försöka må bättre sedan jag fick depression förra sommaren. Det når tillslut en gräns som du skriver när man inte orkar mer och det är okej. Jag fortsatte som vanligt och försökte gymma och hålla igång skolan när jag blev sämre men det förvärrade bara symptomen. Skolan som du nämnde har för mig också alltid inneburit stress. Jag vill prestera det bästa jag kan och det har satt sina spår tillsammans med andra händelser. Jag mår idag lite bättre men det tar tid och det får man bara att försöka acceptera precis som allt annat fast att det känns jobbigt.Prata med någon som har kunskap inom ämnen om du känner för det, har varit en bra sak som hjälpt mig.

Ta hand om dig!

Mvh
En i mängden

Sofia

6 maj 2013 21:28

Yes, förra våren var den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag gick i åttan och hade precis börjat få betyg. Dessutom hade jag aktiviteter fem dagar i veckan och led av en tränings/hälsohets som tillslut drev mig till vansinne. Jag grät varje dag efter skolan och hade ett konstant tryck över bröstet, och varje gång minsta lilla detalj inte gick som den skulle brast jag ut i tårar. Jag gick in i väggen helt enkelt och vägrade (har fortfarande svårt) att tro att andra genomlider samma trauma som mig. Stressen med emotionella reaktioner och hyperventilation låg på från kanske mars någon gång fram till slutet av augusti då jag bara bestämde mig för att det inte kunde fortsätta som det gjorde.

Det viktigaste jag lärt mig av det här stressen är antagligen att inte skjuta upp saker. Det slutade med att jag hade så mycket att jag bara struntade i alltihop. Jag har lovat mig själv att aldrig låta samma sak hända och att bromsa in så fort jag märker av panikstressen. För övrigt har jag också en ganska stressig livsstil, men det är väl just maktlösheten som skrämmer mig. Att framla men inte finna, om du förstår vad jag menar? Har en kompis som också var med om det här i drygt en vecka i ettan och hämtade sig genom att göra precis ingenting. Hoppas paniken lämnar dig i fred snart, jag vet precis hur trycket känns: som en konstant elström eller en klump djupt ned i halsen, stämmer det! SOV ORDENTLIGT OCH HÅLL UT, det är bara 36 dagar kvar till skolavslutning!

Sandra

6 maj 2013 21:33

Känner igen mig själv i mycket av det du skriver om och förhoppningsvis kan även jag ta till mig av dina kloka råd :) tycker du skriver en väldigt bra blogg och har en vettig syn på hälsa. Blev glad när jag läste att du inte ska lägga ner bloggen för dina recept är väldigt inspirerande :) och jag tycker definitivt att du bara ska blogga när du har tid för det är mer värdefullt med ett inlägg då och då än att du tvingas sluta! Tack för en bra blogg!!:)

Caroline

6 maj 2013 21:51

Hej! Jag gick in i väggen i slutet av gymnasiet, utmattningssyndrom. Det var otroligt läskigt att vara mentalt utmattad. Jag kunde inte få mig själv att ta mig för saker, kunde bara sitta och stirra på böckerna men inte få mig själva att öppna dem. Jag var trött, ledsen, hade svårt att forma meningar, förvirrad, glömsk, full av skuldkänslor och med dålig självkänsla och 40 kilos övervikt som inte gjorde saken bättre. Jag klarade av att avsluta studierna av ren vilja och först efter studenten insåg jag hur illa det var. Jag spenderade hela sommaren efteråt hemma och tog hand om mig själv och skötte hushållet för familjen. Det blev någon sorts terapi för mig... att laga mat, vika tvätt, städa... ja, bekräftelse på att det fanns något jag gjorde bra! (Det är fortfarande det jag gör när stressen kommer. Det är metodiskt och lugnande för stunden.) Under hösten jobbade jag ett par månader och började känna att jag kom tillbaka till verkligheten igen. Våren spenderade jag hemma innan sommarjobbet kom igång och jag började jobba full tid. Jag har nu kommit igång med högskolestudier igen och det har snart gått två år sedan allt gick snett. Jag behövde det året för vila och för att ta hand om mig själv! Under detta året gick jag ner mina 40 kg och fann lycka och avslappning i träningen. Även om den tar tid, vilket i sig är stressande, så ger den mig lugn och minskar ångesten. Jag har fortfarande väldigt låg stresströskel och kommer alltid att ha det. Är man nere tillräckligt djupt nere är jag inte säker på att man kan komma tillbaka till samma nivå där man var... men man kan lära sig att känna igen sina fällor och varningstecken. Det är bra att du tar tiden för återhämtning, minns känslan du har nu och ta hand om dig så att det inte blir värre! Det är säkert en bra idé att utforska nya ämnen för bloggen, så länge du tycker att det är roligt och gör det utan känslor av tvång! Du är stark =)

Cupcake5

6 maj 2013 22:03

Oj, stackars dig! Ibland blir det bara lite för jobbigt att leva, vet själv hur det är :/ Men ge inte upp, det går säkert över snart :)

Ida

6 maj 2013 23:29

Hej!
Bra att du tog upp detta med stress. Har märkt att du är en väldigt målmedveten, stark, positiv och glad tjej!
Jag känner också tyvärr igen mig. Drabbades av en sjukdom för ett par år sedan och levde ett helt vanligt glatt liv, men allt kom ifatt mig och jag blev depprimerad. Idag måste jag vara jätte noga med att inte stressa och planera in alla måsten. Det är svårt för jag är exakt som du, målmedveten, har en enorm vilja och är driven, men det går om man ger sig tusan på det!
Fin bild förresten!
/ida

Maria

7 maj 2013 08:01

Tack för att du delar med dig av dina upplevelser. Jag har varit där och återhämtningen blev för min del lång, dvs. flera år. Utbrändhet är liksom något som läkare (iaf de jag har träffat) anser inte existerar hos unga människor så därför brukar det vara svårt att få hjälp och så även för min del.

Jag tycker att du gör rätt som prioriterar ditt liv och bara bloggar när du verkligen känner att du har tiden och orken.

Visst är temat hälsa i allmänhet intressant att läsa om, men ta inte på dig för mycket bara :) Ägna dig åt dina studier om du ska prioritera något, jag vet av erfarenhet att det är viktigt i vårt samhälle. Ibland kan det även vara bra med ett avbrott i studierna, men det vet jag ju inte hur du ställer dig till.

Ta hand om dig och lycka till med allt :) Jag hoppas att du ska få må bättre snart.
Kram

Julia

7 maj 2013 09:29

Hej kompis!

Jag är en tjej som liksom du har lätt för stress, och som har suttit precis i din sits. Jag fick veta att jag hade utmattningssymptom, vilket lätt kunde leda vidare till utbrändhet, om jag inte verkligen stoppade det hela på direkten. Det var en himla lång process - för jag förstod aldrig att det skulle ta tid. Jag lät mig själv vila en månad, men sedan körde jag igång igen med blogg (!) träning, jobb och skola. Och det höll inte.

Jag tycker du skall säga till dig själv, att efter sommaren, då bloggar jag igen! För det är inte värt det. om du väl hamnar i utbrändheten - ens lite grann, så kan det ta år innan du kommer igen, i vissa fall blir man aldrig helt återställd. jag har kollegor och familj som varit med om samma sak, och en nära vän som blev utbränd på riktigt. Det är hemskt att se någon man älskar, få veta att hon kanske aldrig kommer kunna arbeta igen!

Din blogg är BÄST, men fullständigt oviktig i jämförelse med din hälsa, du som är så ung också!

Heja dig, och maila gärna om du vill fråga något!

Mäbel

7 maj 2013 09:57

Var stark, hoppas det blir bättre snart! Jag tycker att det är jättebra att du tar upp det här ämnet som är ett så stort problem för många och jag skulle vara väldigt intresserad av att läsa mer om inre hälsa. För precis som du skriver så hänger ju den fysiska och psykiska hälsan samman.
Krya på dig!

Hanna

7 maj 2013 10:22

Jag har också råkat ut för att ta på sig alltför stora krav, har haft mycket kontrollbehov, vill alltid vara steget före, osv. Det givk ju helt åt fanders när jag var ca 14 år. Nu står jag här, nyss fyllt 16 och har släppt allt, mår bra och det som återstår nu är att lära sig det nya beteendet och hitta balansen.
Det är möjligt, och absolut värt det. Det kommer vara skitjobbigt, men jag är helt övertygad att du klarar det här.
Ta hand om dig!
Kram!

Hanna

7 maj 2013 17:51

Hej Sofie, måste börja med att tacka för en otroligt bra och inspirerande blogg! Tror jag hittade den i somras och har inte slutat läsa sen dess, den ar hjälp mig på många sätt och alla recept jag provat har varit super!

Men va synd att detta har hänt dig, samma sak har hänt mig också. Det är PRECIS så som du beskrver det, särskillt med yrheten och tröttheten. Jag är också en sån som alltid ska göra allt perfekt, och jag har gått in i väggen såhär flera gånger. Man tar sig upp efter ett tag det lovar jag! Men det kan komma tillbaka då och då.

För mig gick det så långt att jag fick en sån prestationsångest att jag inte bara blev yr och trött, jag fick också otroliga magsmärtor och ångest. I nian var det mycket i skolan, jag umgicks mycket med mina vänner och hade precis blivit tillsammans med min pojkvän. Samtidigt som jag tränar väldigt mycket, är nämligen cirkusartist på en ungdomscirkus som har föreställningar osv. Jag tar sång och gitarrlektioner och går också på kör. Samtidigt som jag vill få toppbetyg och pluggar mycket, försöker blogga, ha den perfekta kroppen och ja.. jag försökte typ göra allt som går!

Jag lyssnade inte på min kropp alls, jag struntade i varningarna den gav mig. Men stressen gjorde mig så yr, trött och gav mig ångest och magsmärtor att jag inte längre knappt kunde äta. Jag som är så aktiv också så du kan ju tänka dig hur det gick! Allt det jag ville göra är OMÖJLIGT att göra samtidigt. När jag inte heller kunde äta blev jag så trött att jag inte kunde göra något, och då fick jag ångest av att jag inte klarade av kraven jag satte på mig själv. Det hela slutade i ätstörningar (jag som alltid älskat mat!), men de kan du läsa mer om här: http://www.nattstad.se/hannahipp?id=5463974

Är på bättringsvägen nu och har fått börja träna cirkus igen, vilket gör mig så glad! Men nu idag och igår kände jag att allt blev för mycket, har gått heltid igen i skolan i några veckor nu och med flera prov samma dag klarade jag inte av det längre. Men vi ska prata med skolan och lösa allt.

Men jag tror att du fixar det här Sofie, du verkar så klok! Att lyssna på din kropp och dig själv är så otroligt viktigt, jag tror att du kommer klara dig upp och må bra igen! Svackor kommer du alltid ha, men det gäller att inte få panik när dom kommer och istället acceptera läget och ta hand om sig själv. Som du skrev är det lätt att köra slut på sig när man kan, men det är viktigt att inte göra det (fast det är svårt, jag lyckas göra det ofta och ångrar det alltid).

Så jag önskar dig all lycka nu, stay strong!

Anna

7 maj 2013 18:22

Jag brukar inte vara stressad över att jag har mycket saker att hinna med. Men däremot känner jag en nästan konstant stress över livet(hur ska det gå, vad ska man göra osv.), man kanske kan kalla det en mer lågintensiv men långsiktig stress.

Josefin

7 maj 2013 18:50

Stressade är vi nog alla då och då... Men jag tycker det låter bra med mer hälsa i bloggen (men glöm inte bort mat hihi). Krya på dig/kämpa på!

Elinor

7 maj 2013 19:36

Hej Sofie!
När jag läser det här är det som att läsa om mig själv. Det är till och med lite skrämmande hur bra det här stämmer in på mig. Ja, jag känner mig alltid väldigt stressad. Till och med nu när jag ligger i min säng med en kopp te så kan jag inte slappna av, jag kan aldrig slappna av. Det värsta med mitt stressande är att det ger mig ångestattacker. Förra veckan blev det så grovt att jag var hemma en dag från skolan för första gången sedan lågstadiet. Jag klarade helt enkelt inte av det. Precis som du har jag väldigt lågt blodtryck och är ofta yr. Jag kan även se synvillor vilket kan vara ganska skrämmande.

Jag tror alltid att det bara är jag som känner så här. När mamma säger "så här känner alla tonårstjejer" så skriker jag på henne och säger att nej, det är annorlunda för mig, allt är värre för mig. Jag vill inte säga att jag blir glad av att läsa att du mår dåligt, men det känns skönt att veta att det finns andra, liksinnade som du.

Jag uppskattade verkligen det här inlägget och hoppas på att få läsa mer personligt relaterade inlägg i framtiden. Jag tycker absolut att du ska ta lite avstånd från bloggen. Vi som följer dig hängivet kommer varken försvinna eller tröttna för din blogg är så himla bra! :-)

Ta hand om dig och vila ordentligt!
Kram Elinor

fanny

7 maj 2013 19:41

Det är otroligt starkt och modigt av dig att skriva om det här! jag känner igen mig i mycket och jag tror tyvärr inte jag är ensam. läste detta i dagens tidning
http://www.dn.se/nyheter/sverige/fick-panikangest-av-kraven-och-stressen

jag tror många skulle må bra av och gå och "prata" med någon, typ en kbt-terapeut. inte för att det är "sjukt" att må dåligt men jag tror man kan få mycket hjälp och konkreta råd om hur man hanterar stressen och även hjälp för framtiden. eftersom du är ung så får man ju helt gratis vård och i sthlm så borde det ju finnas riktigt bra vårdpersonal med kompetens.

Önskar dig all lycka till framöver!

Emelie

7 maj 2013 20:05

Jag var med om det för lite drygt ett år sedan. Jag led sedan innan av ätstörningar och depression och det var väl det som fick det att bli så. Jag lever inte så stressigt egentligen, men jag har väldigt höga krav och jag är nog ganska känslig för allt som har med stress att göra.
Jag orkade inte med skolan längre, och jag fick tillbaka mitt första underkända prov någonsin. Det var så hela vårterminen och inte förrän jag blev vegetarian den sommaren blev det helt bra (det är helt otroligt vad det förändrade mitt mående!). Jag har alltid varit "den som vet allt", och jag mådde så dåligt av att inte ens klara av skolan.
Jag klarar inte av att gå all in för saker (förutom sådant jag tycker är kul), kroppen säger ifrån. Jag vet inte om det är för att jag inte återhämtat mig helt, för att jag är sådan som person eller om det bara beror på min övriga psykiska hälsa som inte är på topp.

Det enda tipset jag kan ge dig är att vila mer än du tror att du behöver, båda mina föräldrar är just nu sjukskrivna för just det här och det är rådet de fått. När du känner dig pigg är hjärnan fortfarande trött, så försök skära ner på kraven och framförallt vila mer än du egentligen vill.

Lycka till på din väg tillbaka!

Louise

7 maj 2013 20:46

Det är så starkt av dig att dela med dig av detta.
Det är när jag läst historier som din och PT-Fias till exempel som jag börjar inse hur nära jag var den fruktade väggen för en dryg månad sedan.
Jag känner så väl igen mig i din och andra stressade personers historier, och det är nu först nu efteråt jag börjar förstå hur allvarligt det var.

Jag hoppas och tror att du återhämtar dig väl. Du har hela livet framför dig, ta vara på det. Kram!

Emma

7 maj 2013 22:03

Vilken konstig slump. Jag brukar gå in på din blogg någon gång varje dag och just precis NU när jag gick in så brast det samtidigt för mig. Extrem magont och näsblod på samma gång och jag gick och la mig med i-paden och gick in på din blogg och så har du skrivit detta. Konstigt sammanträffande säger jag bara!


Jag orkar inte skriva jättemycket nu då jag helst bara vill sova, men lite ska jag berätta. Precis som du så är det skola, träning, jobb osv osv. Jag går på Kungsholmens Gymnasium vilket är en fantastik skola men även känd för sin stress. Jag känner mest att jag blir stressad när saker och ting inte går som jag har tänkt mig och när det är saker jag verkligen vill göra som jag vet att jag inte kan göra. Ett exempel: mamma och jag är anmälda till vättenrundan och nu visar det sig att hon har en jobbaresa då som hon inåt får missa. Det leder till att jag måste cykla själv, ta mig ner med all utrustning skälv osv osv. Detta är omöjligt då jag inte har körkort och du inser säkert alla problem. Detta blev ett extremt stressmoment då jag är mitt inne i halvklassikern och har sett fram emot detta länge men inte kommer kunna genomföra det ändå. DET tillsammans med läxor och allt annat i mitt liv har tydligen blivit för mycket och jag undrar verkligen vart detta ska sluta. Och NU blir jag stressad över att jag kanske kommer missa morgondagen då jag har en massa viktiga planer. En ond cirkel.


Styrkekram! Lycka till!

Emma

7 maj 2013 22:32

Det är så fint att du delar med dig av det här Sofie, det är många inger tjejer som lider av den här pressen på sig själv som du beskriver och genom att prata öppet om det tror jag att vi kan hjälpas åt att minska den! Samtidigt blir jag ledsen av att läsa det du gått/ går igenom, men är helt säker på att du kommer komma ut detta starkare än vad du varit! Låt det ta sin tid och prioritera alltid dig själv och ditt välmående! Du är allra viktigast. Vi läsare finns kvar och kommer alltid att se upp till dig och dina fina blogg! Skickar bamsekramar till dig och hoppas att du mår bättre snart! <3

Olivia

8 maj 2013 09:13

Hejsan!

Jag är i det stadiet du beskrev i början av inlägget. Helt superstressad över allt. Jag tränar ganska mycket, dansar och går ut och springer. Jag försöker vara nyttig och inspireras mycket av din blogg.
Jag går just nu i 9:an och ska börja Natur på gymnasiet i höst. Jag vet att det kommer att bli tufft men jag vill och jag kan (intalar jag mig själv). Det är väldigt mycket just nu med massor av nationella prov, sista slutspurten innan de slutliga betygen och stressen över gymnasievalet.
Först tänkte jag gå estet inriktning dans men har ångrat mig och valde Natur, vet dock fortfarande inte om det är rätt val.
Jag jobbar även på helgerna men intalar mig att "så fort sommaren kommer kommer allt bli bättre", men jag har även fått ett sommarjobb och inser själv att detta nog inte kommer att gå.

Jag kände igen mig så väl i ditt inlägg och jag fick mig en tankeställare. Mitt tips är att dra ner på träningen. Det känns helt omöjligt när man tänker på det men kroppen behöver vila. Träna hårt när du tränar och vila sedan, både för kroppens skull och för huvudets.
Jag försöker själv att träna mindre, vila och plugga mer. Det är svårt men jag insåg genom din text att jag nog borde ta tag i det nu, innan något händer. Jag har migrän och får stora anfall ibland. Hade ett väldigt stort anfall förra veckan och det utlöses bland annat av stress. Det är min kropps sätt att säga ifrån, mitt sätt att bryta ihop på.

Jag hoppas att du kommer att må bättre, både på utsidan och insidan!

Kram Olivia

zandra

8 maj 2013 12:38

Du kanske skulle se över ditt träningssätt? Lägga in lite pilates och yoga? Som gör att man varvar ner. +Börja meditera och köra mindfulness. Det finns ett sätt som är att kl ringer en gång i halvtimmen, du kan ha din mobil att vibrera eller så. Finns speciella saker också som du kan ha i fickan som vibrerar som inte hörs och stör omgivningen. När det ringer/vibrerar ska du stanna upp, blunda, andas och komma tillbaka till nuet! Kan vara en bra grejj för dig! Låter bra med fokus på hälsa. Skriv det DU vill skriva, det du mår bra av. Inte vad DU TROR/Vet andra vill läsa. DU är den viktigaste personen i ditt liv. Glöm inte det! Lycka till!

peaches

8 maj 2013 20:36

Ja, fy vad många som känner igen sig... :( och här är ännu en till. Jag tänker inte ta plats här och tjata på om mig och mitt och ville egentligen inte komma med en massa plattityder. Men, för att göra det långa kort. Det kan bli bättre! Styrka till allihopa och glöm inte vad som verkligen är viktigt!

M

9 maj 2013 12:27

Jag gick naturvetenskapligt program med inriktning flygförare. Pluggade alltså alla naturämnen, samtidigt som jag gjorde en pilotutbildbing också. ALLA i klassen var otroligt smarta och målmedvetna, det var liksom en klass med alla dom där som var toppelever i 9an och 1an på gymnasiet. Om man failade ett prov några gånger blev man utkickad. Man hade obligatoriska flyghelger, behövde stanna och flyga på loven, planera långt in på natten för att gå upp 4 på morgonen för en långflygning, läsa flera tusen sidor flygteori och skriva otroligt mycket prov. Samtidigt hade man nationella, projektarbete, matteprov och annat sånt som alla har. Sedan behövde man laga mat, tvätta, diska, städa, åka och handla. Hinna göra något kul ibland. Sedan skulle man hinna träna på det också. Det fanns vissa tider på året, när man skrev 8 prov på flera tusen sidors teori inom loppet av 10 dagar, då man helst ville lägga sig i sängen och stanna där. Men man klarar mer än man tror, och är otroligt glad idag att jag tog igenom de där två åren!

Men det var fan ingen dans på rosor. Det jag gjorde ibland när det blev för mycket var att stänga av mobil och allt, göra en kopp te, lägga mig i sängen och lyssna på lugn musik en liten stund. Det som också gjorde det bättre var att jag accepterade att jag inte kunde ha toppbetyg i allt längre, det gick liksom inte. Det var ett stort men nödvändigt steg för mig, hade jag behövt satsa på MVG i allt trots all skola jag hade så hade jag gått in i väggen.

Lycka till med allt, och tack för en jättebra blogg :)

Livia

10 maj 2013 09:36

Jag hoppas verkligen att du hittar tilbaks till " lugnet", det är helt enkelt prioritering det handlar om. Stress är så vanligt nuförtiden att man bara inte tänker på det som en del av livet. Jag känner precis som du att det ofta blir FÖR mycket och att man bara tappar motivationen och blir sådär trött :O Fight on!

Min kamp i livet

10 maj 2013 13:25

Hej
Jag känner igen mig, jag vill göra så mycket och gör ingenting halvfärdigt! Sen jag blev sjuk så tog det många år innan jag kunde stressa ner och välja saker jag klarade av och dela upp på flera dagar. Det är så svårt för man vill så gärna men det är så viktigt att lyssna på kroppen.
Efter sex år så kan jag lägga mig och vila fast jag har saker halvgjorda utan att må dåligt och jag är stolt över mig själv.
Jag hoppas att du hittar din balans och kan känna att du gör det du vill men ändå mår bra <3

Kramar Catarina

Hanna

10 maj 2013 21:48

Tyvärr är även jag en av många som känner igen sig. Det är hemskt att så många unga människor bränner ut sig både fysiskt och psykiskt. Själv stressade jag sönder min kropp totalt för 2,5 år sedan, blev sjukskriven och fick förlänga min gymnasietid med ett år.

Låt dig själv göra ingenting. Jag vet att det kan vara hur svårt som helst. Det kryper i kroppen och alla "måsten" och "ska bara" jagar en. Det är inte för än nu jag lärt mig att slappna av en dag och bara lyssna på kroppen. Man får inte glömma att det tar tid att hitta rätt balans och låta kroppen återhämta sig. Jag känner fortfarande av mina stressymtom ibland. Det viktigaste är att lyssna på sin kropp och låta sig själv må dåligt. Vi är mänskliga, precis som alla andra. I slutändan kommer du gå ut som en starkare person.

Tack för en fin och inspirerande blogg! Styrkekramar!

Sally

26 maj 2013 17:24

Hej Sofie! Jag är ledsen att jag inte skrivt tidigare men har inte suttit vid dator och känns att jag haft tid till ett riktigt svar. Du är fantastisk duktig tjej, men jag vill egentligen inte säga det då det är precis sånt som stressar upp såna som oss. Klart att man ska ge positiv feedback och berätta när någon gör något bra men det spinner så lätt på duktig flicka syndromet. Allt kan hon fixa, eller hon klarar allt glant, allt är a piece of cake för henne. Ibland glömmer folk att se att det ligger väldigt stort arbete bakom allt man gör, bakom varje bra studieresulat som blogginlägg. Det gäller att man själv får stanna upp och fundera vad som är viktigast. Jag hade också för mycket ett tag och vändningen kom när vi skulle planera allt inför studenten. Vi hade klassmöte och behövde någon som kunde organisera allt med skiva, flak osv. Hela klassen vänder sig om och tittar direkt på mig. Men jag hade min psykologs ord i huvudet, du behöver inte göra allt! Så jag bara tittade vidare på resten och sträckte inte upp handen. Efter ett tag anmälde sig två andra och de gjorde ett jättebra jobb i slutändan! Och det var så skönt, för det var egentligen inget jag kände att jag hade massa åsikter om och det kändes lika bra att någon annan löste allt. Hjälpte till ibland men behövde inte ha högsta ansvaret. Istället kunde jag fokusera på viktigare saker för mig som min kokbok, mina intressen och förstås skolarbetet.

Var inte besviken på dig själv utan förstå vilken resa du gjort och hur bra det kommer vara med denna erfarenhet i bagaget. Du kommer kunna känna igen varningssignalerna och förhoppningsvis kunna hindra detta i framtiden. Har följt dig länge, tipsade om dig till svenska Dagbladet för länge sedan och tycker att du gör ett fantastikst jobb oavsett om det kommer ett inlägg om dagen eller ett i månaden.

Kan fortsätta hur länge som helst och skriva men tror att du har kommit till väldigt bra insikter själv redan. Jag håller på dig och hoppas att du snart hittar den rätta balansen för dig! Stor kram på dig!